Aktivismhetsnormen

Posted by in Bekännelser

Äntligen har jag blivit en snackis! Om jag bara vetat att folk gillar ett instakonto med faktiska åsikter bättre än ett konto med suddiga selfies tagna med flottig lins. Håhåjaja, man lär så länge man lever säger jag bara.

Tbt när jag var i grekland och hittade getter som åt skräp. Men alltså medan jag ändå är igång och gör mig sjukt opopulär kan vi ju prata om hur jävla trött jag är på att jättejättesnygga tjejer gör feminism genom att typ dansa eller lägga ut bikinibilder o dyl? Inget skammande. Jag älskar bekräftelse. Älskar patriarkal bekräftelse. Men man kan inte fiska patriarkal bekräftelse och göra feminism samtidigt. Så. Trött. På. Peppig. Glitterfeminism. Förlåt men jag är verkligen så sjukt trött på detta? Så jävla gött med kroppsnorm som vidkas så man får en sundare bild av normalkropp ist för normkropp. Gillar kroppsaktivism som koncept. Men alltså allt är inte feministisk praktik. Att nån skitsnygg tjej tar paus i selfieflödet och klämmer fram nåt magveck gör inte att jag mår bättre i min kropp. Det gör att personen känner sig duktig ist för lite äcklig som fiskar komplimanger.

A photo posted by Lisa Ceannéidigh (@mondokanel) on

Natashja var vänlig nog att dela den här grejen på instagram varpå hela helvetet brakade lös. Det finns två team: Team ”Vem bestämmer vem som är tillräckligt tjock för att bedriva kroppsaktivism” och team ”Jag orkar inte med att folk koketterar med sina snygga kroppar och låtsas som att det är aktivism”. Själv är jag ju lite tjock och tillhör därför det senare teamet. Dessutom tillhör jag underkategorin som kliar sig i huvudet och blir arg av att den främsta symbolen för modern aktivism är att dansa naken på instagram. (”Men det är det inte, sluta vara så förminskande av min kamp!” invänder nu alla. Aldrig, svarar jag.)

Alltså den här grejen att man ska uppmuntra folk till att slänga kläderna i frigjordhetens namn känns så himla retro. Inte bara retro till hippierörelsen utan till 90-talets slitzfeminism när glamourmodeller förklarade att de vek ut sig för sig själva och att det därför var en feministisk handling. Nu existerar ju inte dagens aktivism enbart för mannens blick som utvikningsbilderna gjorde, men argumentet är detsamma. Man mår dåligt över sin valkiga mage och därför är det en feministisk handling att visa den för sina följare så de kan säga att den visst är fin. Detta är såklart enklare för smala eller vackra människor eftersom de inte har en lika stor utsatthet, tjocka människor får lika ofta höra att de uppmuntrar till fetma eller att de inte alls är särskilt fina.

Jag tycker inte att det är särskilt intressant med en rörelse som inte sticker i ögonen på normen. Hela tanken med den feministiska rörelsen är att den gör ont i samhället när den växer eftersom den växer ut i rum det tidigare fanns andra seder. Jag kallar den Fröken Friman-feminismen eftersom man gjort det lätt för sig i programmet och tagit ämnen som vi idag kan konfronteras med utan invändningar. Vem tycker att Fröken Friman utmanar normer med sin kamp för rösträtt och män som säger saker som ”Humpf, en kvinna som tänker, vad är detta för nymodigheter?” Jag känner mig inte alls hemma i den här mysiga nutellafeminismen med fries b4 guys-tröjor. Är jag en hemsk människa och feministisk snobb? Jaa, säkert. Säkert. Men i dessa tider där självuttryck är aktivism ser jag det som min plikt att representera den trötta gamla haggan. humpf, glad feminism, vad är detta för nymodigheter?

Vi kan inte börja med att säga att jag är feminist och därför är allt jag gör feministiskt. Är det något som splittrar rörelsen är det detta att alla ska få sitt agerande stämplat med en feministisk stämpel, även om agerandet är neutralt eller ett upprepande av patriarkala normer. Självklart är det inget fel i att agera utifrån att vi lever i ett patriarkalt samhälle, för det gör vi ju! Varför är det så himla skamligt att säga att vissa saker bara är, utan att vara feministisk praktik eller kroppsaktivism? Plötsligt är det feministiskt att vara hemma med barnen medan mannen arbetar, att banta, att ta allt obetalt arbete, därför att alla får bestämma själva vad som är feministiskt för dem, utan att någon får ifrågasätta för då splittras rörelsen. Hur ska vi då någonsin kunna komma någonstans? Jag sitter väl inte på facit om vad som är feminism eller inte men kan vi inte släppa den här grejen med att allt som görs i feminismens namn är tabu att ifrågasätta pga systerskap.

Ps. Jag tränar ganska mycket men orkar ändå inte leka med mitt barn för det är tråkigt. Så där kommer min åsikt i den diskussionen också. Ds.